Stockholm Marathon 2012

4 av klubbens löpare stod på startlinjen när årets upplaga av Stockholm Marathon gick med sämsta tänkbara förhållanden. Vindbyar på 18 m/s, ösregn och 7 plusgrader...

2 löpare kom imål. Här är deras resultat:

Magnus Ersson 3.44

Helge Nilsson   3.50

Nedan följer webmasters egen berättelse om årets lopp:

Värd att vänta på...

En del påstår att man kan planera ett marathonlopp, ungefär som man lägger upp taktiken för att springa 800 eller 3000m. Jag tror inte på det, jag tror att man skall se marathon som ett äventyr som alltid bjuder på något oväntat. Uppladdningen inför Stockholm marathon 2012 var inte optimal med en förkylning alldeles för tätt inpå för att hinna toppa någon form. Väderleksprognosen förutspådde dessutom kuling från nordväst och massor med regn. Där har vi ju allt man kan kräva av ett äventyr! Bort med tankar på att springa bra tider...

Vi kliver av tåget och känner att det är kallt, tillräckligt kallt för att vara en utmaning, dessutom blåser det ordentligt till sammans med ett regn som öser ned. Nummerlappsutdelningen brukar annars vara en plats där det finns gott om plats, idag vill ingen lämna det varma tältet. Jag väntar så länge jag kan med att lämna ifrån mig ryggsäcken med ombytet, för idag krävs alla tillgängliga kläder för att inte förbruka onödig energi på att frysa. Jag har en bild i huvudet, en bild där jag sitter varm och torr på tåget hem och tar en öl i restaurangvagnen. Självklart har jag på mig årets t-shirt som delas ut vid målgång.

Experterna tycker att det räcker med en extra underställströja och långa byxor, men experterna har förmodligen aldrig sprungit längre än 3 timmar. Det blir regnställ under träningsoverallsjackan och vattentäta byxor. Trots det har fötterna domnat bort när jag står och väntar på startskottet. Det räknas ned i högtalaren och tillslut är det dags att ge sig iväg. Runtomkring springer folk iväg som gaseller, de får de gärna göra, mina fötter springer i sitt tempo och jag struntar i alla runtomkring. Ett marathon avgörs inte den första milen.

Andra år kan det vara massor med folk runt banan, i år är det glest. De som står där bjuder på riktigt bra stöd, ett stöd som hjälper fram alla löpare mot målet. Det känns som att min prestation bleknar i jämförelse med den att dansa samba i bikini, i flera timmar, för att peppa och stötta de som springer. Tvärs över gärdet kommer motvinden rakt i ansiktet, men det går fortfarande bra att springa. 2009 kändes det som att murarförbundet hade murat en vägg bara för mig precis här, men i år finns det krafter kvar. Tempot är jämt fram till 25 km, men pulsen ligger fortfarande högt, precis så högt som jag vågar låta den gå utan att riskera kramp alldeles för tidigt. Vid vätskestationerna är det ingen som blöter svampar eller kepsar, det löser regnet alldeles utmärkt.

Efter 37 km är energin slut, det finns kraft kvar i benen, men ingen i huvudet. Jag försöker intala mig att det bara är 42 km, jag har sprungit längre, mycket längre. Det hjälper inte, för det tempo jag har hållit förbrukar mer energi än kroppen kan återställa i den här temperaturen. Precis då dyker stationen med druvsocker upp! Istället för en bit stoppar någon tre stycken i min hand och jag går ett par hundra meter till nästa vattenkontroll. Det räcker för att hjärnan skall börja fungera igen och jag kan börja springa.

Till slut passeras mållinjen och funktionärerna sträcker fram medalj och en kall flaska vatten. Tack, precis vad jag behövde! Min målbild är inte här, så jag fokuserar framåt och får min gula t-shirt. I tältet för ombyte sitter hundratals människor och skakar, utan att ens kunna knyta upp skorna eller få av sig kläderna. Jag har inte följt experternas tips och byter om på rekordtid, mina fingrar fungerar precis som de ska. Kön till den nästan varma duschen lämnas åt någon som behöver den bättre, jag skyndar mig mot tåget.

Iklädd årets målgångs t-shirt och med en öl i handen har jag tid att reflektera över dagen. Förmodligen kommer alla lopp efter det här erbjuda bättre förhållanden, men det här var verkligen ett äventyr. Jag har kommit i mål utan att vara nedkyld. Jag har en erfarenhet att lägga i banken och jämföra med när det går tungt nästa gång. Framförallt vet jag att mitt sätta att fokusera fungerar. För mig hade det inte varit en bra idé att ha en viss tid som målsättning, för vad gör man när man redan efter 21 km ser att målsättningen inte går att nå? Att jag har blivit omsprungen av en kille utklädd till dalmatinerhund däremot, det måste jag göra något åt. Antingen får det bli mer träning, eller också en egen maskeradkostym.